Slutet

Det sista, ytterst vemodiga och tårdrypande inlägget från Trematon Terracce är här. Den här terminen, och hela året har varit alldeles för underbart. Jag har levt så jäkla mycket och stort. Som ett till Wikår, en bubbla som måste brista. Det gjorde inte jätteont med de flesta avskeden, människorna finns ju kvar. Har tusentals varma kramar och ett par kindpussar brännandes på huden. Det är Trematon Terrace som gör ont, Plymouthfamiljens död och avrundning. Det är vetskapen om att tiden har tagit slut och att teaterkärleken måste läggas på is ett litet tag igen.
Men jag ska överleva och landa mjukt på svensk mark.

Imorgon far bussen, tidigt som bara den. Jag ska gå upp om 5 timmar så borde verkligen i säng. Det har varit en sista fin dag. Packat (otroligt smart, hemligheten ligger i att rulla plaggen, inte vika!), skrivit ut biljetter, sett ettornas performance i skolan. Har ätit skräpmat med mina älskade plymouthsystrar och sen begett mig samman dem till smutsigaste huset där Rhodri och Max väntade för ett sist jam med mina låtar och deras flinka fingrar. Det var ett vackert avslut, jag fick finaste farväl och dubbla kramar. Jag kommer sakna dem. Men vi ska skype-jamma i framtiden så det ordnar sig fint. När vi gick hem väntade packningens slutfinish och häng på mitt rum med de två kvarvarande familjemedlemmarna, Joel och Malin stack igår.
Jag hade testamenterat prylar jag inte ska ha med hem som delades ut ytterst högtidligt. När det var gjort låg vi mest i sängen och tog ett par sista triobilder för Plymoutheran. Nu är den över. Det kommer vara en lång återhämtning.
Mina vackra teaterkompisar är nu på väg i säng, liksom jag, så nu ska jag ge dem mina sista kramar och sen stupa i säng. Hoppas på att få i alla fall lite sömn.
Sverige imorrn är jag tillbaka. Ta emot mig.

Allvaret med portfolios

Idag förstod jag allvaret med att ha två portfolios att skriva till runt den 20 april. Alltså bäst att sätta fart. Så när det nu inte finns tid till att redigera bilder är det bra att Amandas blogg finns. Det väntar ett krispigt, nybakat (och likväl ack så fyndigt) inlägg på hennes solgula sida. Fyllt med fart och fläng från några av de senaste vackerdagarna i Plymouthlevernet samt en massa fina bilder. Ta er en titt HÄR! Och håll till godo.
Själv ska jag läsa lusen i de böcker jag får tag på de kommande dagarna. För särskilt bra engelsk teaterlitteratur går inte att hitta i mitt lilla Hedemora. Bäst att förkovra sig allt man kan innan man drar. Synd att jag inte tog tidsbristen och littreaturbristen på allvar tidigare. Nu bär det iväg bland versaler och konsonanter. Solen har förresten skinit både inuti mig och ute i Plymouth idag, igen. Staden ger mig en vacker send-off..

Troubles will be gone

Hej lilla blogg! Ni får förlåta frånvaron, men saken är den att Plymouths sjukt varma vårsol (varit barbent och bararmad hela dagen) kallar och dagarna här faktiskt snart är slut for evah and evah. Jag bara måste krama ur sista droppen ur det här. Romansen är ju snart över.
Idag har varit världens bästa söndag med solbadande vid the hoe samman med Amanda och Erika, senare ankom även Joel och Malin. Det blev dopp av tår, knän och lår i havet (iskallt), laxbagel-lunch och sen fotboll på fotografpojkarnas barbecue på Freedom Fields. Finaste fint och hemskaste hemska att man ska lämna när fotbollarna börjar fara på gräsmattor... Nu är vi hemma för påfyllning av energi, matintag och i bakgrunden älskade "längsta mannen på jordklotet". Snart väntar fortsatt häng i Plymouths smutsigaste hus, ett söndagsjam som jag längtat efter. Ska försöka kurera min solfrossa nu och klä på mig lite, fast jag är så där vårtrotsig och tror att kvällarna är varmare än de faktiskt är..

Plymouth-hjärta

Woyzeck är över. Jag saknar det redan. Var längesen jag stod på en scen av den där storleken. När väl tillfället är där inser jag hur mycket jag älskar det. Minuterna innan man äntrar, och det där sjukt fokuserade tillståndet, när inget annat finns än scenen.. Finns inget bättre.
Båda kvällarna gick bra, hela klassen höjde energin och uppsättningen har fått fin respons från skolans elever, lärare, våra vänner och bekanta. Likt förbannat har det gått alldeles för fort. Hann knappt blinka innan allt var färdigt. Fredagens festligheter var fina, jag skrattade med nyfunne vännen Dan och dansade lite här och var. Blev dock överexalterad och klunkade nog lite för mycket på rosévinet..

Idag är det söndag med söndagsångest-grande på besök. Det känns som jag ligger mitt i en ofrivillig skilsmässa. Varken jag eller Plymouth vill att det ska ta slut, men tyvärr har vi båda insett att det kommer ske. När solen skiner genom körsbärsträden och faktiskt värmer på riktigt är det svårt att förstå varför man av någon konstigt anledning bestämt sig för att dra. Allting är så bitterljuvt just nu. I ett försök att lugna hjärtat tog jag en promenad till Barbican och The Hoe (stället där fyren står).

Fyra timmars slumrande vid fyrens gräsmattor och vattenmassor hjälpte lite. Där fanns tusentals hundar med rusiga ben som framkallade skratt. Favoriten var en svart mops vid namn Louie. Jag ville aldrig gå hem, men magen behövde mat så jag har nu tagit mig hem till huset. Här är det svårare att rymma olusten. Våren är en dålig tid för avsked. Jag är för kär (i allt) för att tänka klart. Plymouth-hjärtat vägrar sluta slå.

För år som går

Har precis avslutat ett låångt, nästan för fint och pratigt samtal med vackraste mamman. Hon är otrolig som kan skicka energi rakt över Atlanten på det här sättet. Jag saknar henne och våra rödvinskvällar i köket (hon under köksfläkten med en cigarett). Snart kan de få komma åter.
Imorrn är det premiär och jag är redo att ge mitt allt. En gång, en scen i Plymouth och strålkastarljuset ska få blända totalt. Den totala scennärvaron prepareras. Jag ska spela för halvåret som gått, jag ska spela för att det har varit helt jäkla underbart drygt, lärorikt, utvecklande, förvirrande och fantastiskt på samma gång. (En enda dans..?).

Nu måste jag slänga in min tvätt i torktumlaren för jag har snart inga rena kläder kvar.
Kysser godnatt liksom solen kysst mig idag

Ctrl+Alt+Del my heart

Dagarna springer ifrån mig, mot mig och med mig. Räknar ned hemresan i smyg, men låtsas inte om det. Tyvärr går räkningen på rutin, går inte att göra något åt. Snart är det slut. Jag bor i skolans teaterstudios, går runt med händerna i fickor på stickiga men ytterst bekväma gubb-byxor och teatrar mest hela dagen. På torsdag har vi premiär av föreställningen. Ser fram emot det, kommer ge allt jag äger och har. På fredag går vi ut och firar, dansar bort bekymren.
Hjärtat har börjat läcka lite här och där, och går väl inte riktigt att stoppa eller lägga kompress på. Det har ju hela tiden varit avlägset, det här lämnandet. Halvårets leverne, folket, de där vackra lärarna, hur lämnar man?

Vill lite grann lägga blodpumpen (samman med hjärnvirrvarr) på hyllan och bara få genomleva sista månaden utan smärre svackor. Det går inte så bra alla gånger.

Men fy fan vad jag lever och tänker leva fullt ut tills dagen kommer. Plymouth har tagit över mig.

Dansa fastän

Jag vet inte riktigt vad det är med mig.
Kanske har för lång tid förflutit sedan jag var ut och svängde mina indieben? Kanske är det skrattet från en nyligen avslutad radioinspelning med Carly och Dan på universitetets radiostation? (skrattade i 40 minuter, spelade två låtar, pratade strunt med babbliga typer) Kanske är det ölen som Joel så frikostigt ger mig? Någonting har skapat sprittande fjärilar i magen. Jag surfar på vågen av förhoppningar och faller av en slump in i min gamla electropop-era. Vad det än är som tagit mig till det här tillståndet så är det tusen gånger härligt och påminner om 17 år och arvikafestival.

Lite info om radioinspelningen förresten: Carly (från klassen) haffade mig igår efter min spelning och insisterade på att jag skulle hänga med henne och Dan (också från klassen) på en radioinspelning vid universitetet. De hade bett Carly spela 5 låtar på ett program kallat Live lounge och hon tyckte jag skulle hänga på. Sagt och gjort. Carly och Dan körde 3 låtar, jag körde 2. Är nu tillbaka från ungefär en timmes fnissigt, pratigt och något ofokuserat inspelande. Andra gången jag gör radio via musiken, precis lika kul nu som förra gången. Skickar länk när det sänds.

Ikväll har jag alldeles för stor lust att gå ut och dansa, men i stället för dans blir det repande av repliker och gubb-byx-bärande. Scenkostymen förstår ni, den måste prövas, stretchas och kännas av. I helgen vankas arbete dagen lång inför Woyzeckuppsättningen. Premiär nästa vecka. Det är kul, det blir fint. Men jag vill ju så gärna dansa..

Favorit i repris

I tisdags lämnade Sus Plymouth med buss. Jag saknar henne redan. Energin räckte till elva om kvällarna, sen somnade vi utmattade av alla tripper, promenader och skrattanfall.
Solen har hållit sig kvar i krokarna och jag har glidit runt på stan i jakt efter en vägg att luta mig mot, gärna samman med en kaffe. Har hittat mitt ställe mitt centrum, perfekt när jag inte hinner ner till Barbican. En kritvit, liten och rund kiosk kallad Café Roma. Enbart utefik och med schyssta priser och goda solmöjligheter utan alltför mycket vind.
Det har varit en skön vecka med en hel del gitarrspelande för min del, både i skolans produktion av Woyzeck och på fritiden. Har övat inför gårdagens spelning på fortescue. En favorit i repris typ, men lite nytt och lite mer. Var härlig stämning, mycket folk, en hel skara kamrater som hurrade och hejade bara namnet Karolina nämndes i micken. Plymouthfamiljen m fl sjöng med i Hold your horses och applåderna studsade över väggarna. Mot slutet av spelningen satte sig två ynglingar på golvet vid scenutrymmet och nynnade med. Ombads till och med spela en till låt och drog till med en liten cover på Familjen - Det snurrar i min skalle. Det var fint så fint så fint. Undrar om jag hinner med en spelning till, 19 dagar kvar i solsken.

Klubbland

När man går på äventyr i Barbican kan man köpa världens godaste klubbor för bara 25 p! Bra start på en utflykt ni snart får se mer utav! Se detta som en liten cliffhanger och trailer! Vi har roligt, bara så ni vet. Puss från Lingonstigens egna

Bussfärd med flygande fritz

Så här kul kan man ha när man åker från London till Plymouth med rätt person bredvid

Sista plymouthresan

Göteborgveckan sprang fort förbi. Det var mycket fint, samt lite mindre fint..
Och så var man tillbaka i plymouthbubblan, men med lite mer sverige i bagaget. En flygande fritz på besök. Tillsammans har vi tränat skrattmusklerna dagen lång, i alla fall tills våra ryggar gick sönder under sista etappen med buss. Då tog energin slut. Nu har vi sörplat ingefära och citronte, laddar om inför morgondagen. Jag är trött och tänker sova nu. Kanske skriver mer imorrn. Glad att vara framme, men saknar hemmat.
Puss på puss