Sista färden. Sista måltiden. Sitter på café Lotus på Gävles centralstation och har en avslutningsceremoni. Här har jag mellanlandat på resorna till och från Bollnäs under ett helt år och varje gång har jag suktat efter en passionsfrukt-cheesecake som just idag fick tillåtelsen att bli min. Det är sista gången jag gör turen på rälsen upp mot folkhögskolan och detta kräver sin avskedsfika. Ett hemligt och minimalt farväl som bara jag vet om. I övriga resenärers ögon ser det nog ut som en vanligg förmiddagskaffe, men det är så mycket mer.
Soundtracket till cappuccinon och kakan blir hammare och stål-gnissel, byggnadsljud, för de bygger om på stationen. Har gjort hela året, och än är de långt ifrån klara. Och precis som stationen, bygger jag om mig, bygger jag vidare mina världar och åsikter. Synar mig själv från topp till tå, ser hur långt jag kommit och hur mycket jag har kvar.
Har blivit rädd för att verka bitter över hela grejen. Allt det som inte blev. Men anser att bitterheten enbart består av vissa krossade förhoppningar, just här och med just den här utbildningen. Att jag är mindre nöjd med en sak gör mig inte till en bitter människa. Det vägrar jag gå med på.
Kunskaperna, musiken, viljorna har förändrats, har utvecklat mig (just som en folkhögskola bör och brukar), och jag håller ett antal fina fåglar i handen. Hellre det än tiotalet i skogen. Så det känns bra. Och jag tänker vårda de där fåglarna, bjuda hem dem på den finaste fågelmaten, uppskatta deras fjäderdräkter.
Sippar på kaffet, firar att schizofrenin snart är över. Har levt halvt här och halvt där länge nog och ser fram emot att bli mer hel och hållen, på en plats. Tillbaks till mig, tillbaks till storhetsvansinnet och självförverkligandet, tillbaks till allt och alla.
Högtalarna på stationen ropar för sista gången att "X-tåget avgår från spår 5". Känns som jag hört de där utropen en hel livstid. Jag lyder speakerrösten och packar ihop mina väskor, slänger gitarren på ryggen, känner axelremmarna borra sig in i huden. Säger hejdå till passionsfruktskakans efterlämningar. Den såg godare ut än den var. Men det gör inget.
Utan minsta smak av bitterhet i munnen gör jag slut på min avskedsfika. För alla cheesecakes är inte sliskigt söta och tomma löften, bara för att en råkar vara det.
Jag är förstummad! Vad fantastiskt fint du sammanfattar ditt Bollnäsår. Och nog tycker jag att jag kan se att du utvecklats. Om inte så mycket musikaliskt, fast det har du också, så har du vuxit och utvecklats på andra sätt. Gläds åt det senaste året som inneburit att du tagit ett stort steg in i vuxenlivet. Gläds åt Hillevistipendiet, gläds åt Martin och gläds åt att du har namnsdag idag! Grattis Kråkan! Kram från pappa!
SvaraRadera