Knack knack, vem där?

Härom dagen upplevde jag hur obehagligt det kan vara att bo i lägenhet. Det är svårt att göra den här upplevelsen kortfattad men jag ska försöka..
I förrgår när jag kom hem från biblioteket, var jag på väg in i lägenheten och fick plötsligt en känsla av att vara iakttagen. Tittade upp och såg att en äldre kvinna stod med dörren på glänt, på andra våningen, och stirrade ner på mig. Brydde mig inte mer om det utan gick in i lägenheten och låste om mig som vanligt. Strax knackar det på dörren, och jag ser genom kikhålet att det är samma kvinna. Funderar på om jag ska öppna eller ej, men tänker att det är nog inte så farligt, det är ju bara en liten tant..

Kvinnan verkade ganska splittrad, seg men samtidigt stressad, ganska underlig, hon var väldigt frispråkig och babblade på om i stort sett allt, innan hon till slut kom till sak.. Hon undrade om jag hade numret till taxi, för hon behövde åka till sjukhuset. Hon verkade paranoid och pratade om sin lägenhet, att det fanns asbest och svartmögel där, samt att proppar ofta gick, och hur hon inte längre kunde bo där...
Jag fixade hur som helst numret till taxi och följde sedan med upp till hennes lägenhet, där hon plockade ihop lite prylar som hon behövde, (Jag tog med mig mobilen, dessutom hade Viktor kommit hem hit och visste var jag var, annars hade jag nog inte gjort det).
Strax åkte hon i alla fall till sjukhuset, och jag och Viktor började laga mat.
Jag berättade vad som hänt. Strax kom en känsla av att den här kvinnan inte var psykiskt frisk, men jag vågade inte riktigt dömma så hårt, efter en kvarts bemötande. Kanske var hon bara en ensam äldre kvinna som sökte lite umgänge och tröst... Jag hoppades hur som helst att hon inte skulle börja kontakta mig dagligen, och kände mig ganska orolig..

Någon timme gick, och just som maten nästan var klar, ringde hon på igen. Bad att få komma in en snabbis och berätta hur det gått på sjukhuset. Jag sa att vi precis skulle äta, kände en viss motvilja till att släppa in henne, men tänkte att en kortis kan hon väl få komma in och berätta.. Förstod snabbt att det var dumt gjort, för när hon väl kommit in, satte hon sig väl tillrätta i soffan, och gav intrycket av att stanna.
Jag förstod mer och mer att det här var en mycket sjuk människa. Hon pratade på, på samma konstiga, öppna sätt, nämnde bland annat att hon hade varit inlagd på avgiftning någon gång tidigare, (så här i efterhand tänker jag för narkotika, eller alkoholmissbruk),vilket bekräftade mina aningar..
Uttryckte det sen som att läkaren, hon just besökt, vägrat hjälpa henne (vet inte vad hon ville ha hjälp för heller..) Läkaren ville visst få in henne på hem igen och dit ville hon inte. Strax försökte hon töja ännu mer på gränserna, och frågade om hon fick stanna ett tag, bara en timme.. "För tänk om de kommer och hämtar mig".. Där sa jag i alla fall nej. Drog en vit lögn och berättade att Viktor och jag skulle äta, därefter åka härifrån.. Hon bad och bad, var som ett barn, "Snälla, snälla!" men jag förklarade tydligt att det inte gick. Efter mycket övertalning och prat om att lägenheten nog inte var så farlig, och att hon kanske bara behöver vila, fick jag så småningom ut henne..
Jag och Viktor åt vår mat, sen tog vi en promenad (ifall hon spionerade och verkligen ville se om vi åkte iväg). Efter bara några 100 meter ser vi en polisbil, och anar vart den ska.. Den åker mycket riktigt in vid mitt hus, och jag är ganska säker på att det var henne de var och hämtade... Nu är hon nog tillbaka här i huset, men jag släpper absolut inte in henne igen om hon kontaktar mig.

Det här var en ganska jobbig upplevelse på många sätt, för jag vill vara godtrogen och våga öppna min dörr ibland, men samtidigt börjar jag tyvärr inse att jag nog inte törs göra det längre. Tråkigt och hemskt att man inte kan lita till folk längre..
Jag är inte rädd för henne, hon verkade inte aggressiv mot mig, men man bör ändå vara vaksam hädanefter.. Denna jävla främlingsfientlighet som växer sig större, här av tydliga skäl..
Efter en sån här händelse är det inte konstigt att tankarna börjar vandra i klyshorna kring samhällets uppbyggnad och hur de i behov av hjälp inte alltid får den. Så här ska det inte behöva vara. Hur kan man låta en instabil människa som denna bo själv? Det är grymt både mot henne och medmänniskor, att tvingas uppleva sådana här saker. Jag inser att man inte kan sätta alla på hem, och att människor måste kunna klara sig själva. Men hur bedömmer man att någon är tillräckligt frisk för att få bo själv bland människor..? Det kanske inte är något som alla klarar av?
Det blir lite ledsamt att uppleva samhället ur det här perspektivet, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det, men samtidigt tror jag att jag lärt mig en hel del... Enligt mig är det en fin egenskap att våga lita på folk, men man får nog överväga situationen lite, innan man öppnar dörren och frågar vad som står på.