Ett enmansband

Den här söndagen startade så sakteliga med en pojkväns avsked och sorti. Runt klockan tio tog han sitt farväl och begav sig åter till Kålltorp, för vidare studier till morgondagens tenta. Själv låg jag kvar ett tag och sträckte ut mig i den stora sängen.
Så småningom tog jag mig upp, startade datorn och fastnade där i någon timme. Men när dataspelen inte längre underhöll mig och internetsajter inte längre hade något att ge, tog jag min tillflykt till musikens värld. Ukulélén nästan talade till mig, där den hängde på väggen mitt emot mig.
Jag gick fram till den, tog ner den, och samtidigt sträckte jag mig efter en av mina gitarrer. Vidare gick färden mot bokhyllan, där jag snappade åt mig pappas gamla munspel och min tamburin. Nu kunde festligheterna börja.

Med tamburinen på golvet, en fot uppe på och ukulélén i famnen körde jag igång. Nu när jag inte har kompanjoner att spela samman med, måste man lära sig att sköta allt själv. Har länge tänkt pröva konceptet med ett enmansband, lite som Elias från "Elias and the wizzkids" soloframträdanden. Han är en enorm inspiationskälla. Kolla själva: http://www.youtube.com/watch?v=enwPPJAMroY

Jag körde igenom både nya och gamla låtar, främst med ukken som akompanjemang, då och då en ton på något av munspelen, och fann en helt ny värld. Skapandet har bara börjat tro mig! Det här kommer bli något nytt, en utveckling är på väg. Det som saknas är en ordentlig hållare till munspelet, så jag kan lägga melodislingor, men det ska jag nog köpa i veckan. Ni ska allt få se! Namnet Help Me Someday kanske inte funkar längre, tycks ju tydligen klara mig ganska bra utan hjälp...

Men nu en paus i skapandet, Viktor har nämligen lämnat en goda linsgryta, som väntar på att bli uppäten, hos mig. Puss!