Att göra en pudel

Det ligger en konstig slöja över mitt Plymouth. En av saknad och ovisshet vilket gör tillvaron liksom grumlig. Visst är det väl fint att vara tillbaka, men när man rent utsagt bombarderas av plugg som ska göras och när allt man vill egentligen är att leka skattletare i soffön är det inte så kul.

Igår var vi ute och botaniserade i det exotiska klubblivet. Först till Clifton för att möta grabbarna grus (eller kanske grabbarna skräp), dvs engelsmännen med kameraintresse och innevånarna i det smutsigaste huset i staden. En av dem fyllde år. Vi gratulerade med svensk Ja må du leva och party poppers.
Det var fint att se dem, men jag var distanserad som få och nog inte på mitt soligaste humör. Jag och Amanda var ute till fyra fast jag hade tråkigt redan vid 1. Knäppt. I mitt Plymouth gäller verkligen regeln "gå när festen är som roligast". Jag tror jag skulle vinna på det. Nu finns inte Johanna här som kan hjälpa en komma ihåg att det faktiskt kan vara skönt att gå hem i tid ibland.
För inte fanken är det kul när kvällen avslutas med att en allt för överförfriskad, blonderad och permanentad, aggressiv pudelkvinna hävdar att jag spillt ut hennes drink, i stort sett bosätter sig i mitt ansikte, skriker och bråkar tills hon för 2 pund (20 kr) och skaffar sig en ny fattigmansdrink. Herregud. Jag tycker inte om den här starten.. Plymouthklubbarnas tid kan vara över gott folk. Monologövandet och skolarbetets era har tagit sin start.