Hur gick det sen..?

Bildbevis: Mitt armveck (i en konstig vinkel) med omplåstring på!

Ja, så har man då lämnat blod, och överlevt. Trots allt.
Jag säger trots allt, för självklart ska det ske vissa komplikationer när Karolina Nordman tappas på blod...

Jag och Viktor kom in på blodgivningen en liten stund innan tre. Jag väntade in min tur.
Strax var det jag, och allt gick som smort. Blodtrycket kontrollerades, därpå in med nålen, utsug av mitt blod.
Efter si så där 10 min återfanns 4,5 dl Karolina-vätska i en påse strax intill mig. Nålen togs ur och ett plåster sattes på plats.
- Eftersom det är första gången du lämnar blod, så vill vi gärna att du ligger kvar en stund längre än vanligt. Din kropp är ju inte van vid det här... Vill du ha något att dricka?
Ett glas citronsaft anlände kort därpå.
Sagt och gjort, jag låg kvar och tog det lugnt. "Det var ju en baggis det här" tänkte jag och tog det piano, smuttade lite på drickan. Ca 10 sekunder senare, gick tankarna mer såhär:
"Hmm, känner mig lite ofokuserad, men det är nog ingen fara.."


Den ofokuserade känslan övergick till yrsel, med yrseln följde illamående.. Jag blundade, försökte andas lugnt, men märkte att det inte riktigt räckte till.
Sköterskan som tagit hand om mig frågade om allt var okej, jag sa som det var att jag mådde illa och var yr.. (Senare fick jag höra att jag blivit blek och färgen på läpparna försvunnit.)
Direkt ändrande hon min position på britsen. Benen högre upp, huvudet längre ner. Jag kunde helt ärligt känna hur blodet rusade tillbaka upp till min hjärna.
Under förändringen av min position hade sköterskan bett en annan att hämta "20 droppar". Något som tydligen skulle höja mitt blodtryck.
Nu anlände dessa magiska droppar, som smakade beskt och lite "stickigt". Jag fick skölja ner med ett glas vatten och därefter bara ligga kvar och vila.
Min sköterska tog blodtrycket på mig, det hade sänkts drastiskt från innan. Tidigare var det någonting över 100/80 tror jag. Nu var det typ hälften så mycket. Maskinen som skötte denna blodtryckskontroll mätte också hur många slag man hade i minuten. Vid första kollen innan blodgivningen hade jag 68 slag/min. Nu hade jag 45.
Jag blev ganska förbryllad över att det kunde förändras så snabbt.
Det var spännande om än jävligt obehagligt att märka hur kroppen reagerade när den hade mindre blod. Jag blev så ynklig, svag och klen.

Nåja, efter ännu längre tid på britsen än som var förutbestämt, och en mängd blodtryckskontroller (det ökade stadigt igen), fick jag en tunnbrödrulle, mer citronsaft och en karta järntabletter som jag nu ska ta en om dagen.
Jag fick sitta upp på britsen och skulle dingla med benen för att känna hur det kändes att vara upprätt igen. Sakta men säkert kunde jag åter ta kontroll över läget, yrseln var nästan borta, och vandra ut till väntrummet där Viktor tålmodigt väntat i över en timme. Jag som hade sagt att det skulle ta en halvtimme högst..
Jag tog lite mer fika och valde en "gåva" som tack för att jag lämnat blod. Det blev ett presentkort från PAUS på 50 spänn. Man kunde bland annat också välja att donera till barnens hjärtfond. Det ska jag göra nästa gång. Den här gången ansåg jag mig i mitt omtöcknade tillstånd värdig ett litet presentkort.
Det var nämligen en prestation för en orolig, något nål och blodrädd hypokondriker som mig själv att lämna blod.
Saken är den.. Jag överlevde. Klarade mig fint, förutom en klenhet och yrsel, som sitter i nu och några dagar framåt. Jag kommer göra det igen, även om det går som det gick igår. Inte för behovet av presentcheckar, utan för vetskapen om vad mitt blod gör för andra. Det är helt enkelt värt det.